Hur kan skam vara den första känslan som kom när jag såg att det inte var något foster i graviditetssäcken? Till och med innan sorgen. Först kände jag mig bara chockad. Det kunde inte stämma! Jag hade ju känt den lilla flickans energi. Men när jag insåg att det var sant, fostret hade inte levt mer än i några dagar, så skämdes jag. Över att ha trott, hoppats och varit glad. Över att ha berättat det för så många. Vad trodde jag egentligen? Att det skulle lyckas på första försöket?
Men varför skam? Det är verkligen ett tema i mitt liv. Men ligger det också i vår kultur? Är det skamfullt att hoppas och tro? Att glädja sig i förskott? Är det mindre skamfullt att vara pessimist? När jag har berättat att jag var gravid har jag lagt till, ”men det är ju väldigt tidigt så man kan inte veta” för att skydda mig själv lite mot en möjlig framtida skam. Jag ville ju inte verka för naiv, men inuti har jag varit fullständigt säker på att jag var gravid.
Jag vet att jag inte behöver skämmas. Jag kunde inte veta att det bara var moderkaksvävnad som bildade graviditetshormon och gjorde mig extremt trött. Men jag är inte helt redo att släppa skammen än.
Hade det gjort mindre ont om jag inte hade berättat det? Inte varit glad? Jag tror inte det. Ångar jag det? Nej. Jag tycker om att berätta. Att prata och skriva är några av de bästa sätten för mig att bearbeta. Skanningen var igår, men jag ha redan berättat för kompisar och familj, pratat och fått snälla sms och nu skrivit detta inlägg.
Jag hoppas att jag vågar vara glad nästa gång också. Att jag vågar ha hopp och dela.
Sommarhälsning
Vill du prenumerera på min blogg och nyhetsbrev? Skriv upp dig här och följ mig på instagram.
Online FertilitetsGuide som kan hjälpa dig att minska stressen och öka dina chancer att bli gravid.