Idag var vi på fertilitetskliniken för ägginsättning. Allt såg bra ut. Skönt. Ägget, eller blastocysten, överlevde uppsättningen och kunde föras in utan problem.
Här kunde detta inlägg vara färdigt, men de är det inte. För det ligger så mycket annat under ytan när det kommer till fertilitetsbehandling, så mycket som inte handlar om resultatet.
På vägen hem i bilen gjorde min pojkvän uppmärksam på att det var som att jag hade byggt en mur runt mig, redan när han hämtade mig hade han känt den. En mur som uteslöt allt, också honom.
Jag vet vad han menar. Jag använder rätt ofta den muren. Inte för att det är kul, men för att jag inte alltid vågar visa vad jag tänker och känner, vem jag är. Ibland funkar det riktigt bra. Men som oftast har jag det rätt dåligt där inne. Jag kan inte andas ordentligt, inte reflektera, inte orientera mig. Jag är inte fullt närvarande och kan inte vara där för andra. När jag släpper taget, forsar känslorna ofta ut. Blandat med skuld och skam, för jag inser att jag också exkluderar mina nära.
Dagens situation var ju nu rätt konstig. Kommer in i ett rum, och ska ligga halvnaken inför en läkare, en studerande, en laborant och en sjuksköterska. Jag vill gråta redan när vi går in genom dörren. För, tänk om det inte lyckas, för att det var så jobbigt förra gången, för att jag återigen skäms över att vara i den här situationen, för att jag är läkare, för att Sören tar min hand.
Det var rörande att se blastocysten på skärmen. Jag ville gråta igen. Det tycker jag också hade känts okej. Men jag var rädd att jag inte skulle kunna styra vad som hände om muren brast. Skulle jag berätta att jag välkomnade de små cellerna och kunde känna, eller föreställde mig, värme i livmodern? Kanske skulle jag råka berätta att jag reciterade Fader vår 3 gånger när jag låg här förra gången, utan att ens vara troende. Men vad hade det varit för fel med det? Hade jag känt mig mer blottad? Kanske. Men jag tror också att jag hade känt mig mer levande, ärlig mot mig själv.
Det är okej att jag byggde upp muren i dag. Men jag ska försöka lära mig av det. Försöka sätta mig med mina känslor, skriva om dem, låta dem existera. För kanske kommer det då att kännas lättare nästa gång. Lite lättare att låta bli att bygga upp muren.
Den här fertilitetsresan ger mig många möjligheter att jobba med gamla mönster, gamla tankar, nya tankar och allt möjligt annat. Ibland ser jag dem, ibland pallar jag inte. Men idag tar jag mina känslor seriöst. Jag tar upp dem inifrån muren och tittar på dem. Märker att det är bra för dem. Och att jag mår bra av det. Först känns det farligt när de kommer upp till ytan, de stannar där ett tag, men sen sjunker de ner igen för att kanske helt försvinna.
Vill du prenumerera på min blogg och nyhetsbrev? Skriv upp dig här och följ mig på instagram.
Online FertilitetsGuide kommer snart, och kan hjälpa dig att minska stress och öka dina chancer att bli gravid.