Se det från ett högre perspektiv

Jag har en valp på 5 månader som har slutat komma när jag kallar. Vägrar sitta, springer iväg när jag försöker sätta koppel på henne. Idag tog det 20 minuter att få henne i koppel i skogen så att vi kunde gå hem. Jag försökte med allt. Att vara snäll, lockade med godis, kallade strängt, skrek. Till slut satte jag mig på knä och grät. Jag gav upp. Efter en stund kom hon smygandes och la sig bredvid mig. Jag skyndade mig att försöka fånga henne och hon sprang iväg igen. Samma scenario repeterade sig två gånger till innan jag äntligen fick tag i henne.

Jag sätter mig och tänker på vad jag har gjort för fel. Hon har varit så lydig hittils. Har jag varit för stäng, för snäll, gett upp för lätt? Jag försöker göra en plan, kollar på hundskolor… Men ilska, misslyckande och otålighet kokar inom mig. Det slår mig att jag kanske ska prova en annan strategi. Jag andas och tar fram mina tarotkort. Två kort faller ut av sig själva när jag blandar leken och ett jag drar. Jag får en massa goda råd om att lita på mig själv, att våga känna känslorna och på det sista kortet står det: Se det från ett högre perspektiv. Poletten trillar ner. Jag har försökt lösa detta på mikronivå. Hållit hårdare i kopplet när hunden dragit mer, ropat högre när hon inte lydde. Kanske ska detta inte lösas med ilska. Jag andas och försöker komma lite högre upp, se problemet på avstånd. Vad är det egentligen som står på spel? Min man har inte samma utmaningar med hunden. Så det måste vara något med mig. Och något jag alltid brukar fråga mig själv i motgångar är: Vad kan jag lära mig? Vad är det jag behöver titta närmare på hos mig själv?

Innan jag drog detta tarotkort har jag, i denna problematik, inte en enda gång tittat inåt. Inte på riktigt. Jag har tittat in på min röst, på mina rörelser, men jag har inte riktigt tittat in. Vad är det hon utmanar i mig? Vad tvingar hon mig att se?

Hun tvingar mig till tålamod. Att hitta lugnet inuti när allt känns kaotisk runtomkring mig. Jag måste kunna vara hennes klippa, hennes lugn och hennes trygghet.

Varför berättar jag denna historia?

För att jag vill fråga dig om du står i några motgångar just nu där du inte kommer vidare, där du reagerar istället för att agera, där du inte ser det från ett högre perspektiv? Har du frågat dig själv vad du kan lära dig?

Spontan abort och skam

Hur kan skam vara den första känslan som kom när jag såg att det inte var något foster i graviditetssäcken? Till och med innan sorgen. Först kände jag mig bara chockad. Det kunde inte stämma! Jag hade ju känt den lilla flickans energi. Men när jag insåg att det var sant, fostret hade inte levt mer än i några dagar, så skämdes jag. Över att ha trott, hoppats och varit glad. Över att ha berättat det för så många. Vad trodde jag egentligen? Att det skulle lyckas på första försöket?

Men varför skam? Det är verkligen ett tema i mitt liv. Men ligger det också i vår kultur? Är det skamfullt att hoppas och tro? Att glädja sig i förskott? Är det mindre skamfullt att vara pessimist? När jag har berättat att jag var gravid har jag lagt till, ”men det är ju väldigt tidigt så man kan inte veta” för att skydda mig själv lite mot en möjlig framtida skam. Jag ville ju inte verka för naiv, men inuti har jag varit fullständigt säker på att jag var gravid.

Jag vet att jag inte behöver skämmas. Jag kunde inte veta att det bara var moderkaksvävnad som bildade graviditetshormon och gjorde mig extremt trött. Men jag är inte helt redo att släppa skammen än.  

Hade det gjort mindre ont om jag inte hade berättat det? Inte varit glad? Jag tror inte det. Ångar jag det? Nej. Jag tycker om att berätta. Att prata och skriva är några av de bästa sätten för mig att bearbeta. Skanningen var igår, men jag ha redan berättat för kompisar och familj, pratat och fått snälla sms och nu skrivit detta inlägg.

Jag hoppas att jag vågar vara glad nästa gång också. Att jag vågar ha hopp och dela.

Sommarhälsning

Vill du prenumerera på min blogg och nyhetsbrev? Skriv upp dig här och följ mig på instagram.

Online FertilitetsGuide som kan hjälpa dig att minska stressen och öka dina chancer att bli gravid.

Bakom muren

Idag var vi på fertilitetskliniken för ägginsättning. Allt såg bra ut. Skönt. Ägget, eller blastocysten, överlevde uppsättningen och kunde föras in utan problem.

Här kunde detta inlägg vara färdigt, men de är det inte. För det ligger så mycket annat under ytan när det kommer till fertilitetsbehandling, så mycket som inte handlar om resultatet.

På vägen hem i bilen gjorde min pojkvän uppmärksam på att det var som att jag hade byggt en mur runt mig, redan när han hämtade mig hade han känt den. En mur som uteslöt allt, också honom.

Jag vet vad han menar. Jag använder rätt ofta den muren. Inte för att det är kul, men för att jag inte alltid vågar visa vad jag tänker och känner, vem jag är. Ibland funkar det riktigt bra. Men som oftast har jag det rätt dåligt där inne. Jag kan inte andas ordentligt, inte reflektera, inte orientera mig. Jag är inte fullt närvarande och kan inte vara där för andra. När jag släpper taget, forsar känslorna ofta ut. Blandat med skuld och skam, för jag inser att jag också exkluderar mina nära.

Dagens situation var ju nu rätt konstig. Kommer in i ett rum, och ska ligga halvnaken inför en läkare, en studerande, en laborant och en sjuksköterska. Jag vill gråta redan när vi går in genom dörren. För, tänk om det inte lyckas, för att det var så jobbigt förra gången, för att jag återigen skäms över att vara i den här situationen, för att jag är läkare, för att Sören tar min hand.

Det var rörande att se blastocysten på skärmen. Jag ville gråta igen. Det tycker jag också hade känts okej. Men jag var rädd att jag inte skulle kunna styra vad som hände om muren brast. Skulle jag berätta att jag välkomnade de små cellerna och kunde känna, eller föreställde mig, värme i livmodern? Kanske skulle jag råka berätta att jag reciterade Fader vår 3 gånger när jag låg här förra gången, utan att ens vara troende. Men vad hade det varit för fel med det? Hade jag känt mig mer blottad? Kanske. Men jag tror också att jag hade känt mig mer levande, ärlig mot mig själv.

Det är okej att jag byggde upp muren i dag. Men jag ska försöka lära mig av det. Försöka sätta mig med mina känslor, skriva om dem, låta dem existera. För kanske kommer det då att kännas lättare nästa gång. Lite lättare att låta bli att bygga upp muren.

Den här fertilitetsresan ger mig många möjligheter att jobba med gamla mönster, gamla tankar, nya tankar och allt möjligt annat. Ibland ser jag dem, ibland pallar jag inte. Men idag tar jag mina känslor seriöst. Jag tar upp dem inifrån muren och tittar på dem. Märker att det är bra för dem. Och att jag mår bra av det. Först känns det farligt när de kommer upp till ytan, de stannar där ett tag, men sen sjunker de ner igen för att kanske helt försvinna.

Vill du prenumerera på min blogg och nyhetsbrev? Skriv upp dig här och följ mig på instagram.

Online FertilitetsGuide kommer snart, och kan hjälpa dig att minska stress och öka dina chancer att bli gravid.

I väntrummet

Jag är i god tid. I väntrummet sitter redan 3 kvinnor och en man. Jag ler under mitt munskydd. Sätter mig ner. Tar upp min stickning, lägger ner den igen, tar upp telefonen och tittar lite på den. Tar upp stickningen igen. Paret kallas in. Det slår mig hur normala de andra ser ut. De ser inte bräckliga ut. Själv känner jag mig som ett nervvrak. Jag är väldigt självmedveten, om varje liten rörelse, om varje andetag. Jag vill helst bara smälta in i omgivningen, in i stolen.

Jag blir ensam i rummet. Jag tar upp telefonen och tar ett foto av Fertilitetsklinik-skylten som hänger på väggen. Tänker att jag kanske kan använda den till något. Så skriver jag ner några tankar om hur det är att sitta där. Det är en bra strategi för att hålla de riktiga känslorna på avstånd – att fokusera på jobb.

Men det spricker. Känslorna kommer fram ändå. Tårarna trillar. Jag tycker faktiskt att det är skitjobbigt att sitta där. Jag vill inte vara på sjukhuset. Jag vill inte vara patient. Jag känner mig misslyckad och dålig. Rädslan över att aldrig få barn dyker upp. Jag känner också skam. Det är ett av de teman som förföljer mig i livet. Rationellt vet jag ju att det inte är skamfult att få hjälp med att få barn. Men känslorna säger något annat.

Jag blir också överväldigad av medlidande för alla som måste sitta i väntrummet. Det är så sårbart. Det är synd om oss.

Jag går ut på toan och gråter. Är rädd för att missa min tid, så har ett öra mot väntrummet. Men de ropar inte upp mig. De är 30 minuter efter i programmet. När jag inte känner att jag kan stå där ute längre går jag tillbaka och sätter mig i väntrummet med röda ögon. Nu är jag glad för munskyddet. Även fast det blir lite snorigt.  

De visar ”Hammarslag” på TVn. Ett danskt program där två mäklarlag ska gissa hur mycket bostaden blev såld för. Vi är två som sitter och tittar i tystnad, länge. Men så säger den andra plötsligt: ”Så vet man vem man helst vill köpa av, va!?” när det ena laget gissar en miljon över det andra. Hennes ord får mig tillbaka till verkligheten. Jag kan andas lite djupare. Det känns nästan som att hon har kramat om mig.

Vi är i samma båt, där i väntrummet. Jag känner med er, och jag märker att ni känner med mig.

Tack.

Magdalena

Vill du prenumerera på min blogg och nyhetsbrev? Skriv upp dig lite längre ner, och följ mig på instagram.

Eller läs mer om min Online FertilitetsGuide som kommer snart, och kan hjälpa dig att minska stress och öka dina chancer att bli gravid.

Sörjer att inte kunna bli gravid på ett normalt sätt

Jag kommer inte att kunna bli gravid på normalt sätt.

När jag skriver den meningen fylls ögonen av tårar. Jag vill inte acceptera det. Det gör ont. Det pressar i bröstet på mig.

Jag har vetat det i snart ett år, men det gör fortfarande ont. Jag är jättetacksam över att det finns fertilitetsbehandling. Det ger hopp till mig och min pojkvän. Men just nu tillåter jag mig själv att sörja. Att gråta. Sörja att allt inte bara är helt normalt. Så som jag hade föreställt mig. Så som det borde vara.

Anledningen till att vi inte kan få barn är att min pojkvän är steriliserad. Det har jag vetat sen vi träffades, men vi har hoppats på den refertilitseringsoperation som han fick i början av 2020. Där sydde de ihop hans sädessträngar igen och han var säker på att allt skulle gå bra. Jag vågade inte hoppas.

Tre månader senare var det inga spermier i spermaprovet. Jag grät, men inte nog. Vi hade fullt upp med våra jobb och var mitt i en flytt. Vi anmälde oss till fertilitetsbehandling och pratade en massa. Men återigen, inte tillräckligt.

Min räddning har dels varit stödet från två av mina bästa kompisar som har fått barn genom IVF. Och dels ”tapping”, som också kallas emotionell frihetsteknik (EFT) eller tankefältterapi. Jag har använt tekniken i 10 år och jobbar med den med klienter. Jag kan på 10 minuter gå från att känna djup sorg och maktlöshet till lycka och hopp. Ibland fattar jag inte, och kommer inte ens ihåg, varför jag var så ledsen när jag började. Sorg försvinner inte på 10 minuter, men jag får en paus, jag lyfts upp. EFT går för mig djupare än yoga och meditation, som jag också älskar! EFT är terapi som arbetar i mitt undermedvetna, löser upp blockeringar, får mig att tänka klart och utveckla nya hjärnförbindelser.

Jag fortsätter att tappa och jobbar vidare med min sorg. Jag tillåter den att märkas, kännas, för att återigen falla och kanske så småningom försvinna.

Kära hälsningar

Magdalena
(Du får ursäkta min svenska, som har blivit lite kantstött efter 14 år i Danmark.)

Vill du prenumerera på min blogg och nyhetsbrev? Skriv upp dig, och följ mig på instagram.

Eller läs mer om min Online FertilitetsGuide som kommer snart, och kan hjälpa dig att minska stress och öka dina chancer att bli gravid.